Jag bryr mig kanske för mycket. Jag kanske tar åt mig alldeles för mycket. Eller så händer allt så jävla samtidigt eller med kort mellanrum. För ett år sen var det mord. I min idyll. Den enda plats jag kände alltid kommer vara densamma och som jag alltid kommer kunna komma till med ett särskilt lugn i mig. Så ska folk dödas och förstöra allt det?! Just då var det droppen som rann över. Jag var redan ett vrak just då. Jag tror aldrig har brutit ihop så mycket i hela mitt liv. För någon jag bara kände till namnet. Patetiskt.
Sen kommer det cancerbesked här, ett där och så går man och oroar sig för minsta lilla. Och illa var det. Sen kommer det på löpande band. Olyckor och sjukdommar. Vet inte hur många ytliga bekanta som försvunnit. Och ändå blir jag så berörd och så jävla ledsen. VARFÖR?! Och nu igår. Jag visste inte ens att hon var sjuk. Det var nog det som kändes värst. Där får man liksom för att man inte kan hålla kontakten med folk. På nått sätt kändes SKU också som en plats där inget kunde hända. Det var tryggt där. Tryggt my ass. Det händer överallt.
Äh, jag är bara så sjukt ledsen och besviken på att jag ens övervägt tanken om att det finns någon där uppe att tro på. För jag gjorde ju det. Lite. Någonstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar